”Facing China” visas just nu på Ystads konstmuseum.

På Ystads konstmuseum sitter tre flinande nakna män ihopkrupna på en gås. Att Yue Minjuns groteska himmelsfärd känns märkligt välbekant har inget att göra med Nils Holgerssonmonumentet som jag nyss passerade på vägen hit.

Nej, jag har sett dessa grinande ansikten förut. För bara några veckor sedan, på danska konstmuseet Arken och utställningen ”Kinamani” (t o m 3.1). Liksom den ambitiösa satsningen ”Facing China”, som visas i Ystad över jul, bygger Arkens utställning på en privat konstsamling och består huvudsakligen av figurativt måleri. Sammanträffandet är intressant ur flera perspektiv. I takt med att ett expansivt Kina spänner musklerna stegras västvärldens sug efter bilder från den asiatiska stormakten.

Samtidigt speglar privatsamlingarna en överhettad kinesisk konstmarknad, där antalet gallerier och konsthallar mångdubblats under senare år medan en ung och internationellt framgångsrik konstnärskår vuxit fram. Det har blivit accepterat, för att inte säga lönsamt, att samla på kinesisk konst även i väst, en boom som dock främst yttrar sig i en förkärlek för föreställande måleri.

Det har nu sina skäl att just denna genre är så framträdande inom den kinesiska samtidskonsten, och så tacksam att visa internationellt. När Kina i början av 1900-talet öppnade sig mot väst var det den klassiska, representativa konsten, snarare än den tidiga modernismen som konstnärer tog intryck av. Under maoistregimen påbjöds sedan en sovjetinspirerad socialrealism, genomsyrad av propaganda. De konstnärer som nu visas i Ystad växte upp under kulturrevolutionen och bevittnade som studenter tragedin på Himmelska fridens torg.

För denna generation som upplevt den experimentella samtidskonstens genombrott, kvarstår ännu måleriet som ett självklart medel när de med kritiska ögon närmar sig sin egen historia och identitet. Det är också just sådana berättelser den västerländska konstvärlden efterfrågar; en lagom exotisk mix av politik och popkonst, reflektion, humor och smarta konsthistoriska referenser, från italiensk renässans till Mondrian. Men missförstå mig inte, merparten av de verk som visas är varken beräknande eller cyniska.

Snarare är de om något ursinniga och förtvivlade, stundtals spetsade med en syrlig eller lekfull ironi. Dessutom, oavsett det rör sig om Yang Shaobins explosiva porträtt upplösta av våld och smärta eller Wei Dongs provokativa figurstudier, mättade med symbolik och erotik, bottnar de i en gemensam grund – maoismen och dess historiska trauman, spår och estetik. ”Facing China” är en spretig och kraftfull utställning som lyckas göra just det titeln vill, och detta möte med åtminstone några av det nutida Kinas många ansikten får mig att vilja se mer.

Carolina Söderholm
publicerat i Sydsvenskan, 2009-12-10

Se även Kvällspostens artikel.